Dundermedicin

Ja, inte nog med att mamman blir sjuk, vad tror ni hon gör? ja ni gissade rätt. Nu är det lillemans tur, och tro det eller ej, han är lika road av sina egna nysar som han var av mammans hans! Tyvärr som en liten knatte på 8 månader som han är, slår förkylningen till som en käftsmäll på den stackars pojken, hög feber, rinnande näsa, och öroninflammation märk mina ord I BÄGGE ÖRONEN. Men vad gör man, antar att detta tillhör som småbarnsfamilj. Som min underbara kloka pappa brukar säga, Det är varken första eller sista gången.. Brukar dock inte alltid vara så roligt att höra. MEN klok som JAG är, förstår jag vad han menar.

Har insett att min son och det underbara stickiga gröna gräset har ett speciellt förhållande till varandra, det är någon sorts HatKärlek. Att vara ute med lilleman är en fröjd för ögat, att se den stora upptäckarlustan han har komma fram och hur han iakttar varje liten grej som händer runt omkring honom, hur en fågel flyger förbi, hur det blåser i buskarna och alla andra saker som sker.. Är det ändå gräset som har hans största uppmärksamhet, med sådan koncentration kan han sitta på en filt och försöka komma fram till vad det egentligen är och den STORA frågan, Tycker jag egentligen om gräset eller tycker jag det är lite för läskigt för att ta mig framåt? Visserligen till mammas gillande, jag vet var jag har han! så länge filten finns som en skyddande platta under rumpan och jag mot förmodan håller mig på filten så går det jätte bra att sitta och småpilla och smaka lite på det här konstiga men ack så sköna gröna täcke, men för att komma till saken, Lillvildingen kan ju inte sitta still på rumpan allt för länge, då börjar dom där myrorna i rumpan att sätta fart och ut far det på gräset med en väldans fart och leendet långt utdraget så dom båda små bebiständerna sticker fram tills han kommer på vad han ställt till med, och det underbara leendet blir till en sån där tråkig ledsen min och han blir alldeles förtvivlad och undrar var filten tog vägen. Nog för att barn är förvånansvärt kloka men oj vad dom även kan vara förvånansvärt dumma, men för de vuxna som sitter och iakttar dom små liven är det otroligt roande.. det är underhållning på annans bekostnad.

När vi flyttade från vår trånga lilla etta strax innan Liam föddes till vår stora trea, flyttade vi av orsaken att Lilleman skulle få ett eget rum, på köpet fick vi fina grannar även hon med en liten fin minivilding, att se dessa småliv växa upp och tillsammans sitta och leka på en filt på gräsmattan är obeskrivligt.. önskar man kunde förstå vad dessa barn pratar om. Önska går ju!

Daniel, Min klippa att luta mig mot.